0 Läs mer >>
Inser att uppdateringen på bloggen är rätt kass. Kan inte lova att den blir bättre men försöka går ju.

Imorgon börjar jag jobba, vilket känns både kul och lite nervöst. Inser vad mkt man glömmer efter att ha varit på kurs i lyftteknik. Kändes som att kursledaren tittade lite konstigt på oss ibland och det kändes som hon tänkte, " Men herregud, hur svårt kan dä va?!". Hon får ursäkta mig, jag var iallafall där för att lära mig inte visa upp mina väl "glömda" kunskaper. För så var det, mycket detaljer som man glömt som är bra att repetera. För man inser efter 3 somrar inom vården, att om man fuskar lite lite ibland med sin jobbarställning eller lyft, det tar på kroppen.

Om det finns tid imorgon så ska jag knalla in på blå sida och hälsa på Lilla goa tanta också :)

Så nu blir det jobb i 9 veckor frammåt, non stop. Hoppas bara att det flyter denna sommar. För 2 års sedan så höll vi på att sjunka kan man säga, herregud vilken sommar. Att det ska vara så svårt ibland att få ihop ett bra sommarschema och lyckas man väl med det så försvinner någon och vikarierna tar helt plötsligt slut. Det är allt bra konstigt...

Nog med gnäll. Ut till hästarna istället.



- Kärlek

Kasst

0 Läs mer >>

Studenten idag för många, vilken härlig känsla alltså.
Det känns nästan lite skrämmande när man tänker på sin egen student. Som var för FYRA år sedan. Helt otroligt vad tiden går fort. Ibland.


Studenten är fortfarande en av de bästa dagarna i mitt liv. Helt underbart.

Fick mitt sommarschema för någon dag sedan, inte riktigt som jag hade tänkt mig, eller som jag önskat.
Önskade jobba juli ut, fick sista schema dagen blev 21 Augusti.
Jag är värdelös på att förhandla alltså...
Och sista jobbarhelgen så har vi redan bokat semester, vår första gemensamma semester, så jag fick lägga de passen någon annanstans, alltså komprimera mitt redan tajta schema.
Klart det är skönt att få jobba och tjäna välbehövliga pengar, men ibland så är vikariescheman inte så mysiga.

Nu iväg till USÖ och försöka "hitta felet". IGEN.
Jag brukar lita på min känsla, och den brukar vara rätt. Men nu börjar jag bli tveksam, efter 9 månaders problem och ingen doktor tycks anse att det är något problem. Nästan så att jag börjat tro att jag är dum i huvudet.  men vi får väla se vad denna doktor säger.
De flesta doktorer på min vårdcentral tycks inte ha den här " jag VILL hjälpa andra" känslan kvar. Om de någonsin har haft den, jag vet inte. Jag trodde det var därför man blev doktor, delvis för iallafall.
bara för att just min sjukdomsbeskrivning inte passar in i något helt klart fack så betyder det ju inte att jag inte har något problem.

Jag skulle ha satsat på doktor yrket istället. Jävel va bra jag hade vart då! ;)


  

    Men de flesta delar av livet är allt bra härliga ändå :)

 - Kärlek

Repeat..