Förväntningar...
Klart jag hade en del förväntningar inför det kommande mammalivet. Hur allt skulle bli, hur bebis skulle vara, vad vi skulle göra osv.
Jag säger bara det, det är först nu jag har släppt på alla förväntningar. Allt man (jag) hört om andras barn som är så "snälla" lugna, glada, alltid sover, äter bra, somnar snabbt, gnäller aldrig, kan vara med överallt, m.m.
Jag kände att jag började må lite dåligt att av känna att jag/vi inte fixade allt som vi fixat förut. Att vi lugnt kunde vara med på sällskapskvällen som alltid förr, att vi då förväntade oss att bebis snällt skulle vara glad, sova, vara gullig och orka hela kvällen borta också.... Bullshit!
Att han alltid skulle somna vid samma tid, att vi hade bra/bekväma rutiner, att han alltid ska gå att trösta och att vi som föräldrar aldrig skulle bli irriterade eller frustrerade (på varandra med för den delen).
NU har jag helt släppt de tankegångarna för en snart två månaders bebis har INGA rutiner, och har de ändå det så ändrar de på dem till nästa dag. Sen är som alla kloka människor (bvc) säger, alla barn är olika, OCH det kommer bli lättare/bättre med tiden!
Sen att få höra det, att "det blir bättre" efter en först skrikig kväll på en tid lika med två perioder hockey ( ja om vi ska ta igår kväll som exempel i alla fall;) och en kass natt med dålig sömn ( inte inatt dock!) så är det inte så jäkla fräsigt att få höra "det bli bättre!!" för det är sååååå långt bort just där och då, det kan jag lova.
Nu kom jag ifrån min första tanke, att släppa alla förväntningar. Nu yttrar jag mig endast utifrån mina egna erfarenheter, att jag själv känner att jag mår bättre av det. Att jag ska INTE jämföra mig/oss med andra som verkar ha det så helullegosrosafluff mysigt hela tiden för då känner jag mig bara kass.
Som vår bvc sköterska så gulligt uttryckte sig sist vi var där, " att det är jobbigt, det är inget konstigt". Sen såklart finns det ju vissa gränser för vad man ska orka med men där är vi inte än och snosar känner jag.
Men nudå.. när jag sitter här och skriver, var är gulleungen då? :P Jo han har äntligen somnat, efter att morsan turbodragit vagnen över dörrmattan i vad som kändes som en evighet..
Men nu ser vi fram emot Påskhelgen, som redan börjat dock. Att vi kan utnyttja pappa micke till max nu när han är hemma ;)
Glad påsk på er!
Jag säger bara det, det är först nu jag har släppt på alla förväntningar. Allt man (jag) hört om andras barn som är så "snälla" lugna, glada, alltid sover, äter bra, somnar snabbt, gnäller aldrig, kan vara med överallt, m.m.
Jag kände att jag började må lite dåligt att av känna att jag/vi inte fixade allt som vi fixat förut. Att vi lugnt kunde vara med på sällskapskvällen som alltid förr, att vi då förväntade oss att bebis snällt skulle vara glad, sova, vara gullig och orka hela kvällen borta också.... Bullshit!
Att han alltid skulle somna vid samma tid, att vi hade bra/bekväma rutiner, att han alltid ska gå att trösta och att vi som föräldrar aldrig skulle bli irriterade eller frustrerade (på varandra med för den delen).
NU har jag helt släppt de tankegångarna för en snart två månaders bebis har INGA rutiner, och har de ändå det så ändrar de på dem till nästa dag. Sen är som alla kloka människor (bvc) säger, alla barn är olika, OCH det kommer bli lättare/bättre med tiden!
Sen att få höra det, att "det blir bättre" efter en först skrikig kväll på en tid lika med två perioder hockey ( ja om vi ska ta igår kväll som exempel i alla fall;) och en kass natt med dålig sömn ( inte inatt dock!) så är det inte så jäkla fräsigt att få höra "det bli bättre!!" för det är sååååå långt bort just där och då, det kan jag lova.
Nu kom jag ifrån min första tanke, att släppa alla förväntningar. Nu yttrar jag mig endast utifrån mina egna erfarenheter, att jag själv känner att jag mår bättre av det. Att jag ska INTE jämföra mig/oss med andra som verkar ha det så helullegosrosafluff mysigt hela tiden för då känner jag mig bara kass.
Som vår bvc sköterska så gulligt uttryckte sig sist vi var där, " att det är jobbigt, det är inget konstigt". Sen såklart finns det ju vissa gränser för vad man ska orka med men där är vi inte än och snosar känner jag.
Men nudå.. när jag sitter här och skriver, var är gulleungen då? :P Jo han har äntligen somnat, efter att morsan turbodragit vagnen över dörrmattan i vad som kändes som en evighet..
Men nu ser vi fram emot Påskhelgen, som redan börjat dock. Att vi kan utnyttja pappa micke till max nu när han är hemma ;)
Glad påsk på er!
Hampa är något skeptisk till mammas konstanta fotograferande (du kommer tacka mig när du blivit stor, jag lovar;)